Resestipendium – fördjupade kunskaper om kolonialism
Hösten 2014 ansökte vi (Margareta, Tobias och P-A) om ett resestipendium hos SFUB. Vi fick det! Syftet med vår studieresa till Nederländerna och Belgien var att fördjupa våra kunskaper om kolonialismens och rasismens historia och orsaker.
Förberedelser – Belgisk och Nederländsk kolonialism
Inför resan läste och diskuterade vi ett antal böcker; antologin Kolonialismens svarta bok, Kung Leopolds vålnad av Adam Hoschield och Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Vi gick även och tittade på Etnografiska museets utställning om den svenska missionen i Kongo, kongospår. Förberedelserna underlättade resan, bl.a. genom att vi hittade platser och museer vi annars förmodligen hade missat, samt att vi förstås kunde ställa fördjupande frågor, i synnerhet till vår guide i Bryssel, Dirk.
Amsterdam och Nederländska Ostindien
Vi flög från Arlanda till Schiphol och Amsterdam 9 augusti (2015). Vår första halvdag i Amsterdam ägnades mest åt incheckning på hotellet och att orientera oss i staden – ingen av oss hade några färska erfarenheter av staden. På kvällen hade vi emellertid förbokat ett bord på en av de mer välrenommerade indonesiska restaurangerna, Sampurna, för att äta rijsttafel, en slags introduktion till indonesisk matlagning som inte sällan nyanlända holländska tjänstemän bjöds på när de först kom till Indonesien (Nederländska Ostindien). Idag ingår mycket av det indonesiska köket i holländsk husmanskost.
Amsterdam museum och Multatuli huis
Vårt första museibesök gick till Amsterdams historiska museum (Amsterdam museum). Museet är precis var det låter som – ett museum som på ett pedagogiskt och modernt sätt ger en översikt av Amsterdams historia från medeltiden till våra dagar. För våra syften gav utställningarna framför allt kunskaper om Nederländska Ostindiska kompaniet (VOC) och stadens vittomfamnade handel. Nederländernas tidiga kolonialism (1600- och 1700-talen) var handelsinriktad och kommersiell till sin karaktär. En av museets frågor handlade om Amsterdams tolerans. Ett av svaren löd att stadens handelskontakter med omvärlden ”tvingat” staden till öppenhet och tolerans. Ostindiska kompaniet kan anklagas för grymheter, men kanske inte för 1900- och 2000-talens rasism.
Amsterdam museum är stort och har många besökare. På Multatuli huis fick man ringa på ringklockan för att komma in och utöver oss var det två besökare och en guide. Museet är författaren Eduard Douwes Dekkers (alias Multatuli) barndomshem och ligger i ett litet hus med två våningar och en trappa. Dekker skrev under pseudonymen Multatuli romanen Max Havelaar (1860) som var en skarp kritik av 1800-talets nederländska kolonialism i Indonesien. Dekker var kritisk till hur de indonesiska bönderna utnyttjades medan den indonesiska eliten och Nederländerna tjänade stora pengar på export av exempelvis tobak och socker. Max Havelaar, är enligt guiden, idag en klassiker som många ungdomar i Nederländerna läser i skolan (i de senare tonåren) och organisationen Fair trades Nederländska gren har Max Havelaar i sin logga. Passande.
Dekker ansåg nog inte att Amsterdams handelsmän var en källa till tolerans, utan snarare såg han dem som hänsynslösa krämare. Multatuli har ett torg och en staty i centrala Amsterdam. Även dissidenterna får alltså utrymme i den offentliga historieskrivningen. På Multatuli huis fick vi definitivt uppslag till konkreta lektioner och diskussioner om kolonialismens och rasismens uttryck. På 1800-talet hade Ostindiska kompaniet gått i konkurs och staten hade tagit över kompaniets kolonier, något som bland annat medförde en mer djupgående kolonialism med allt större ambitioner – som att civilisera och pacificera (i praktiken bekriga) allt större delar av den indonesiska övärlden.
Tropenmuseum – en del av Hollands koloniala historia
Amsterdams etnografiska museum, som från början hette Kolonialmuseet är intressant ur flera aspekter, inte minst för att museet en gång i tiden var en del av kolonialismen. Grundtanken i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet var att legitimera Nederländernas anspråk på folk och länder på andra sidan haven. Idag problematiseras detta i museets mycket ambitiösa och generösa utställningar, och man gestaltar kolonialismen genom såväl kolonisatörernas ögon som de koloniserades. Utställningen Nederländska Ostindien utgår från ett antal verkliga och fiktiva personer i den mer moderna (fokus på 1900-talet) koloniala historien, bl.a. en nederländsk hemmafru i Ostindien, en infödd kolonialtjänsteman, en soldat i KNIL. I kursplanen för ämnet historia ingår ju dessutom explicit att se historien ur olika perspektiv. Tropenmuseum gav ett konkret exempel på hur det låter sig göras.
Arnhem och Bronbeek museum
En av dagarna i Amsterdam gjorde vi en utflykt till Arnhem och Bronbeek museum. Bronbeek är både ett museum över nederländsk kolonialism i Indonesien (Ostindien) med fokus på den koloniala armén, KNIL, men samtidigt är det också ett ålderdomshem för veteraner. Gamla män med och utan rullatorer gick hemtamt omkring i byggnaden och utställningslokalerna, något som helt klart gav besöket en extra dimension. Området, med byggnader och en stor park, är i kolonial stil och i parken finns flera ganska traditionella militära monument. Vår misstanke att utställningarna skulle vara inställsamma, för att inte reta upp veteraner och släktingar, kom lyckligtvis på skam. Förbrytelser och grymheter av KNIL undanhölls inte i den pedagogiska och informativa utställningen. Även här växlades perspektiven: från det mer övergripande till det personliga. På området låg också ett tehus och indonesisk restaurang i kolonial stil, där flera av veteranerna åt rijsstafel med sina besökande familjer. Att dricka te på verandan var tydligen ett viktigt inslag i de nederländska kolonisatörernas sociala och offentliga liv.
Övriga museer i Amsterdam
Vid sidan om de inplanerade besöken, med fokus på nederländsk kolonialism, hann vi också med att se delar av Rijksmuseums samlingar och inte minst var det intressant att se Rembrandt och Vermeer. Ostindiska kompaniets vinster var förmodligen ett skäl till den konstnärliga kreativiteten under 1600-talet. På judiska museet fanns en del som knöt an till det vi ville fördjupa oss i. Amsterdam var, relativt övriga Europa under tidigmodern tid, religiöst tolerant, men likafullt var många dörrar stängda för stadens judar. En port som dock stod öppen för judar var en karriär i det koloniala Surinam, som fortfarande har en liten aktiv judisk församling. På Etnografiska museet, i Stockholm, berättades det att missionsarbetet var en slags frizon där kvinnor kunde ägna sig åt självförverkligande och eget engagemang. I Kongo och andra missionsområden var uppenbarligen könsnormerna för missionärerna inte lika rigida och tvingande som i Sverige. Kolonialismen var således befriande för några, om än motsatsen för flertalet koloniserade.
Bryssel och Kongo
Torsdag 13 augusti åkte vi tåg till Bryssel. Hotellet vi hade bokat, hotell Metropole, var en del av det Bryssel som byggdes under la belle epoque, bl.a. med hjälp av de pengar som strömmade in från den då nyvunna kolonin État indépendant du Congo eller Kongostaten (1885-1908).
Vi visste att Centralafrikanska museet var stängt för renovering, vilket förstås var synd, med tanke på att museet hade byggts på initiativ av Leopold II som ett monument över det förment filantropiska projektet Kongostaten. Lyckligtvis fick vi innan resan kontakt med museets personal som tipsade om att de genomförde guidningar på temat Afrika i Bryssel. På fredagen mötte vi vår guide, Dirk, som med stor entusiasm guidade oss två och en halv timme i Bryssel. Vi fick bl.a. se porten där Henry Morton Stanley (och en hel del svenska militärer) steg in för att underteckna kontraktet med Leopold II och inte minst de afrikanska kvarteren i Bryssel, Matonge, som fått sitt namn efter en stadsdel i nuvarande Kinshasa (tidigare Léopoldville). Guidningen började vid Bellevue museum och det kungliga slottet. Muséet hade en utställning om Belgiens rojalistiska historia, men utan guide hade utställningen inte tillfört särskilt mycket (större delen av tiden var vi ute på stan). Guidningen var det som verkligen lyfte upplevelsen. Vi besökte även en del andra museer i Bryssel, dock utan direkt koppling till ämnet. Av de personer vi har haft kontakt med på Centralafrikanska museet verkar ambitionen vara att modernisera och att problematisera Belgiens koloniala historia löftesrik. Enligt vår guide Dirk, vet den genomsnittlige belgiern förvånansvärt lite om den delen av historien.
Vårt intryck är att man i Nederländerna har ett mer kritiskt förhållningssätt till sin historia än i Belgien, om det sedan lett till mindre rasism, större jämlikhet och ökad tolerans i dagens samhälle är dock svårt att veta, såväl Nederländerna som Belgien har högerextrema partier i sina respektive parlament. Men det skulle vara intressant att undersöka!
Hur ska erfarenheterna användas?
Arbetet med att konstruera arbetsområden och konkreta uppgifter på temat Kolonialism och rasism har påbörjats. Några youtube-genomgångar finns redan tillgängliga (se här och här) och tanken är arbetsområdet ska kunna sjösättas nästa vårtermin som ett samarbete mellan våra ämnen – svenska, historia och bild – i årskurs 8. I svenskan kommer eleverna få läsa och analysera novellen Pionjärerna av Joseph Conrad, och i bilden ska eleverna få analysera hur över- och underordning kan gestaltas i konst och arkitektur. I ämnet historia ska vi dels läsa allmänt om rasism och kolonialism, men med en fördjupning i det nederländska Ostindien och det belgiska Kongo.