Kategori: samhällskunskap

Jag läste Ed Husains The Islamist (2007) i samband med en kurs på Lunds universitet i islamologi. I texten förutsätter jag att läsaren själv har läst boken, men med tanke på att svenska medier kopplar samman självmordsbombaren Taimour Abdulwahab med organisationen hizb ut-Tahrir tänkte jag att denna text kan vara av intresse ändå. Filmen Det svider i hjärtat (2007) som också lyfts fram i texten är gjord av dokumentärfilmaren Oscar Hedin och det skulle inte förvåna mig om den snart repriseras på svt. Den är mycket sevärd.

När jag precis hade lagt Husains The Islamist åt sidan funderade jag över olikheterna och de uppenbara likheterna mellan dokumentären Det svider i hjärtat och Husains beskrivning av radikal islamism i London. Hizb ut-Tahrir-anhängarnas aggressiva debattstil och retorik passar väl in på Anas Khalifas sätt att predika (börjar med artighetsfrågor för att sedan leda samtalet från det personliga till det politiska planet) (se s. 105, 122). Filmen är råare och mer socialrealistisk i sin estetik. Kanske inte mer sann, men jag upplever den som mer ”dokumentär” i sina passager av vardagstristess och slagordsideologi.  I poeten och debattören Mohamed Omars blogg hittar man numer dessutom samma konspiratoriska antisemitism som Husain och Faye konfronterades med i såväl Saudiarabien som i London.[1] Det Ed Husain beskriver förefaller alltså även finnas här.  Det är med andra ord en angelägen bok som dessutom är välskriven.  Med biografier medföljer dock flera allmänna källkritiska problem; dels är författaren suverän i sitt urval av hågkomster (tendensen förstärks) och vidare är källmaterialet (egna minnen) svårt att kontrollera. Om nu exempelvis Ed Husain överdriver sin betydelse i muslimska organisationer som YMO och HT, tycks ändå bilden av HT som en extrem och potentiellt farlig rörelse finna stöd i t ex Mandavilles övergripande Global Political Islam (se Mandaville s. 268f). Många händelser och skeenden i boken borde rimligen emellertid gå att undersökas av andra. The Islamists estetiskt tilltalande dramaturgi (många cirklar som sluts snyggt och pedagogiskt)[2] kan ge berättelsen en air av tillrättalagd intrig och efterklokhet.[3] Samtidigt låter formen läsaren komma nära och ta del av en komplex verklighet i ett personligt berättande sammanhang.

Husain beskriver sin barndom i mestadels ljusa färger. Hans första skola är till största del en plats för kunskaper och träning i medmänsklig respekt. Familjen (muslimska immigranter från den indiska subkontinenten) är måhända traditionellt konservativ i moralfrågor i jämförelse med flertalet brittiska familjer – men varm och välvilligt inställd till sitt nya land och till andra människor överhuvudtaget; modern mindes t ex med värme sina hinduiska klasskamrater, fadern som i sina familjeguidningar av London stannar till vid såväl Ghandis bostad som statyn av Churchill utanför underhuset (s. 8). ’Grandpa’, som är hans första (utanför hemmet) religiösa vägledare och förebild visar honom en spirituell och esoterisk sida av (manlig) islam. Familjen och religionen genomsyras av en varm medkännande konservatism – för att tala med Bush junior. Det föräldrar och Grandpa misslyckas med (på kort sikt) är att överföra varför modern (icke traditionell) politisk islam – islamism – är ett fel. Att islamismen är fel förmedlas dock effektivt. Husain brottas hela tiden med skamkänslor inför sin familj. Den utanför hemmet så ensamme Husain sugs in i Mawdudis och Qutbs världsbild via skolans extraundervisning i ämnet islam och East London Mosques politiskt laddade atmosfär. Han förs bort från Brick Lane, fadern och Grandpa. Varför? Husain fylls dels av känslan av att tillhöra en exklusiv skara samt naturligtvis en känsla av att tillhöra något stort och viktigt (se t ex s. 27f). Det bör tilläggas att de delar av London Husain främst rör sig i befolkas till stor del av muslimska invandrare eller barn till muslimska invandrare. Islam är en självklar del av landskapet (s.117). Revolten mot föräldrarna som besöket på East London Mosque (ELM) innebär är alltså på ett sätt inom ramarna. Han börjar exempelvis inte leva ett promiskuöst, drogliberalt utsvävande liv.

Husains politiskt aktiva färd i islams namn går främst över skolornas förenings- och klubbliv; det fixas bönelokaler, anordnas debatter, föreläsningar och visas filmer i ett rasande tempo. Energin tycks oändlig. Möjligheterna till framgång (islamisering av Storbritanniens muslimer) tycks dessutom som ett rimligt och överkomligt mål. När hans gymnasieskola islamiserats så till den grad att en majoritet av skolans muslimska elever uträttar bön regelbundet i skolan, väljer film och föredrag om Bosnien framför syndig discodans, bär hijab etc. Då kilar Husain raskt vidare. Den islamistiska världsbilden, som Husain beskriver den, där världen ses som ett slagfält mellan gott och ont växer successivt fram. Filmen om Bosniens muslimers lidande verkar dock ha knuffat Husain över en känslomässig tröskel – Bosniens muslimer blev mer konkret hans medmänniskor än brittiska kuffar. ELM och YMO tycks nu Husain alltför visionslösa och lokala (s.76f). HT ger snabba och enkla svar (se t ex Husains diskussion med David s. 78f). Återigen är en bidragande orsak till Husains radikalisering (bortsett från hans ungdom) känslan av att tillhöra en exklusiv och upplyst liten skara (se s. 95, 132). Fåfänga är en stark kraft. En mer profan orsak till HT:s dragningskraft på Husain är det otvungna förhållandet mellan könen och till traditionalistiska bönekrav (s. 114f, 133). Politiken står i centrum inte ritualer (i vid bemärkelse). Målet och metoderna förändras: Från en gradvis islamisering underifrån för att därigenom nå makten i det brittiska samhället till skapandet av ett nytt kalifat (med utgångspunkt i mellanöstern) som med våld kan erövra världen med sina arméer (s. 113, 119). Jihad är inte en individuell plikt överallt dock (s. 78).  HT:s syn på världen är än mer inriktad på konfrontation (muslimer mot icke-muslimer, islam mot väst etc) än Jamat-organisationerna. Demokratin är inte längre ett muslimskt bidrag till mänskligheten, som han fick höra i ELM (s. 33), utan ett grekiskiskt påfund och därmed bi’da (s. 78, 126f). Nabhani, HT:s grundare, är rättesnöret och förefaller närmast inta Muhammeds plats i Husains extrema islam, något som understryks av ”bildförbudet” av honom (s. 97).[4]

Hur tar han sig då ur denna klaustrofobiska – och förment globala – återvändsgränd? Genomgående dyker det upp små korn av tvivel som stör hans nya världssyn; skammen inför familjen och Grandpa, ”medbröder” som inte vet hur de ska be och inte minst frånvaron av ett nytt kalifat (se t ex s.109). Två viktiga händelser som för honom bort från HT är ett tragiskt mord och mötet med Faye. Hans resa fortsätter via ”själlös” bankkarriär över imam Hanson, som leder honom mot en allt större förståelse för en spirituell och kärleksfull religion. Hans reningsbad avslutas med mötet med en djupt historiskt förankrad och komplex (ex. kristna som bär hijab) islam i såväl Turkiet och Syrien.  Saudiarabien och bombdåden i London 7/7 2005 bekräftar hans nygamla position: islam är kärlekens religion och kan aldrig förenas med hat – om vi förstår profeten rätt. Medicinen mot salafistisk bokstavstro och hat är hålla fast vid traditionerna och att faktiskt lyssna på de skriftlärda och den över tusen år långa traditionen av koran-tolkning. Han är inte mot utveckling som sådan; förhållandet mellan män och kvinnor löper som en röd tråd genom berättelsen och Husain låter ana att han inte anser att moskéer ska vara manliga bastioner, att kvinnor inte måste dölja sig. Den konservatism han förespråkar bär tydliga spår av Burke, som väl får betraktas som en försiktig form av liberal konservatism.[5] Är Husains slutsatser rimliga? Att politik och religion inte ska sammanföras och att traditionen är räddningen? Han är väl snabb att dra alla islamistiska rörelser över en kam:Muslimska brödraskapets dragning till den demokratiska fåran är väl ändå positiv? Här fastnar Husain själv i en svart-vit värld. Likväl som en politisk rörelse kan bygga sin plattform på kristna värderingar måste väl Koranen och traditionen kunna tjäna som bollplank? Exempelvis vill ju Tariq Ramadan att islam ska vara en faktor på det offentliga planet, utan att han för den skull önskar ersätta demokratiska konstitutioner med exempelvis Mawdudis syn på demokrati.  Att självständigt dra slutsatser ur källorna måste ju inte med nödvändighet leda fel. Soroush kritik mot det iranska styret grundar sig i en icke traditionsbunden läsning av källorna (se texten i Esposito). En annan invändning jag har är att Husain lägger väldigt stor vikt vid idéerna i sig. Extrema idéer uppstår inte i ett vakuum (något han själv skriver om i boken) och jag har svårt att se hur HT kan te sig lockande för välintegrerade och välmående unga människor. Varför lockar HT dessa människor mer än vad majoritetssamhället förmår göra? Husain ger en pusselbit. Eftersom han trots allt förblir djupt troende, misstänker jag, att han fungerar som en stark röst mot extrem och miltant islam bland muslimer. Att som icke troende försöka övertyga ungdomar som fångats upp i den Qutbska världsbilden torde vara mycket svårt (risken är överhängande att de snarast stärks i sina uppfattningar).[6]  Ed Husain har mycket gemensamt med fryshusets EXIT. Att vara en god förebild tror jag faktiskt är Husains viktigaste uppgift, snarare än att kalla på mer polisövervakning och lagstiftning.

Senast uppdaterad 2011-01-06 09:24