Under hösten ansökte jag om ett resestipendium från SFUB för att lära mig mer om folkrätten idag och i historien. Jag reste iväg 11 juni och kom tillbaka till Arlanda onsdag 17 juni.
Såhär löd min motivering till SFUB:
Elever möts idag av motstridiga uttalanden i media om folkrätten. I och med krigen i Ukraina och Gaza i kombination med ett nytt säkerhetspolitiskt läge med politiker som öppet går emot internationell rätt, blir diskussioner om folkrätten allt svårare att föra. I mina ämnen (historia, samhällskunskap, religion) ska folkrätten diskuteras. Av de skälen är det viktigt att jag som lärare har breda och djupa kunskaper och kan diskutera frågor om folkmord och brott mot mänskligheten på ett korrekt och nyanserat sätt. Det är vad jag vill uppnå med studieresan.
Google-presentation
Tidigare studieresor (SFUB)
2010 till Spanien Andalusien (se här).
2015 till Nederländerna och Belgien (se här).
Förarbete
I undervisningen har jag förstås redan tidigare behandlat rättegångarna mot nazister (se här) och exempelvis FN:s arbete för mänskliga rättigheter. Inför studieresan läste jag en del litteratur:
Mark Klamberg, (2025), Folkmord: Sverige och kampen om ett begrepp, Liberal debatt.
Philip Sands, (2019), Vägen till Nürnberg: en berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa (i översättning av Manne Svensson), Albert Bonniers förlag.
Philip Sands, (2025), Londres 38 : en berättelse om Augusto Pinochet, Walther Rauff och rättvisan (i översättning av Manne Svensson), Albert Bonniers förlag.
Webbmaterial
Myndigheten Forum för levande historia har en hel del material om folkrätt, framför allt om folkmord och brott mot mänskligheten under 1900- och 2000-talen. Här är en föreläsning av Ove Bring om folkrätt.
Inger Österdahl, (2020/2019). Folkrättsbrott i svenska domstolar: En våldsam utveckling. https://svjt.se/svjt/2020/170
Filosofiska rummet i P1 (2025-09-13) har ett program med rubriken Om varför frågan om folkmord i Gaza är så laddad. I programmet diskuterar programledaren Cecilia Strömberg Wallin frågan om folkmord med Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter, Mark Klamberg, professor i folkrätt och Klas-Göran Karlsson professor emeritus i historia.
Besöksmål i kronlogisk ordning
Bilder från studieresan, plus en del annat som statistik finns i presentationen. De två övergripande frågorna jag ville svar på var Är varaktig fred möjlig utan rättvisa? och Hur ska jag använda mig av kunskaperna från studieresan i undervisningen? Den förra frågan är kanske omöjlig att besvara på ett säkert sätt, men den senare har jag helt klart fått svar på.
Haag (11-12/6)
1) Fredspalatsets visitors center med en utställning om palatset och folkrättens historia. Palatset rymmer två domstolar: ICJ (Internationella domstolen) och Permanenta skiljedomstolen. Tyvärr lyckades jag inte få en guidning av ICJ.
2) ICMP, International Commission on Missing People. Här fick jag dels en personlig dragning om själva organisationens arbete och historia av en av ICMP:s jurister och dels en generös guidning av ICMP:s labb där offers DNA analyseras och matchas mot anhörigas. Att få en över två timmar lång guidning kändes lyxigt och det är inte svårt att se vilken betydelse en identifiering har för enskilda familjer och för att ett samhälle ska kunna gå vidare efter folkmord, krig och naturkatastrofer.
3) ICC, International Criminal Court. Här fick jag en guidning, tillsammans med en grupp amerikanska juridikstudenter, av dels den stora rättssalen och en föreläsning av en av ICC:s åklagare Pubudu Sachithanandan, som kunde berätta om enskilda fall, domstolens svårigheter att säkra bevis och när det emellanåt lossnar.
Efter besöket på ICC hade jag hoppats kunna besöka IRMCT, International Residual Mechanism for Criminal Tribunals, som tagit över en del arbetsuppgifter från de tidigare tribunalerna (ICTY & ICTR) som utredde brott mot mänskligheten och folkmord i krigen i forna Jugoslavien och i Rwanda. Tyvärr gick inte det (lite verksamhet för tillfället). Det var en större missräkning än att inte kunna besöka ICJ eftersom de två tribunalerna är mer intressanta ur ett undervisningsperspektiv; tribunalerna utredde och dömde individer som var ansvariga för folkmord och andra typer av folkrättsbrott och deras arbete pekar mer på arvet från Nürnbergrättegångarna och framåt mot ICC.
Köln (12/6)
I Köln besökte jag (NS-Documentation Center) högkvarteret för Gestapo, som idag rymmer utställningar om nazismen på lokal och regional nivå, och inte minst de bevarade cellerna i källarvåningen. Det som gjorde starkast intryck var fångarnas bevarade inristade meddelanden på cellväggarna.
Nürnberg (12-15/6)
Det självklara målet var museet för Nürnbergrättegångarna (1945-1949). Justitiepalatset har utställningar om rättegångarna efter kriget och vilken betydelse de haft för folkrätten. Museets hjärta är nog ändå rättssal 600 där ökända nazister som Göring och Hess dömdes 1946. Utanför museet och själva Justitiepalatset hade man i andra lokaler en tillfällig utställning om de så kallade folkdomstolarna i Nazityskland. Historiska filmklipp som visade hur folkdomstolen dömde ”inre fiender” till regimen underströk betydelsen av rättssäkerhet.
Ute vid platsen för NSDAPs partidagar, Zeppelinfeld, har man i det som skulle bli nazistpartiets kongresshall inrymt ett museum, Dokumentationszentrum Reichsparteitagsgelände. Museet som precis hade öppnat efter en längre tids renovering har en utställning med titeln Nürnberg und die Reichsparteitage som fokuserar på förhållandet mellan NSDAP och staden. Zeppelinfeld, där NSDAP höll sina partidagar under 1930-talet med storslagna parader och massmöten, ser i dagsläget mest ut som en byggarbetsplats. I Nürnberg har man allt sedan krigslutet 1945 haft svårt att bestämma sig för hur platsen ska användas. Det finns dock informativa skyltar och man får gå relativt fritt i området. Utställningarna gav helt klart en djupare förståelse för partiets propaganda och inte minst dess lockelse.
Hamburg (15-17/6)
I Hamburg var mitt främsta besöksmål koncentrationslägret Neuengamme där flera av byggnaderna står kvar idag. Drygt hundratusen människor passerade lägret. Dödligheten var hög (som i alla läger) och ungefär hälften beräknas ha dött till följd av mycket hårda förhållanden (beskrivning av lägret). Den stora utställningen pendlar mellan örnperspektivet (statistik och kartor) och de individuella livsödena, däribland en del skandinaver och några som efter kriget kom till Sverige med de vita bussarna. I en av byggnader, SS-garaget, har man en utställning om de ca. 4.500 SS-män och kvinnor som arbetade i Neuengamme eller i något av dess satellitläger (85 st.). Många intressanta frågeställningar: Vad hände med förövarna efter kriget? Dömdes SS-personalen för sina brott? Hur handskas barn och barnbarn till förövarna med sin familjehistoria?
Mitt sista besök var i St. Nikolai minnesplats och museum i centrala Hamburg. Kyrkan som blev bombad under de allierades Operation Gomorrah sommaren 1943 har fått stå kvar som minnesplats för kriget och staden har förutom en skrämmande hög utkikspunkt också en utställning om Hamburg och kriget och inte minst bombningarna i juli som orsakade en enorm och dödlig eldstorm. Ungefär 35.000 dödades och 180.000 människor skadades. Utställningen är intressant utifrån flera perspektiv men den uppenbara är se tyskarna både som förövare (eller åskådare) och offer.
Sammanfattning (skriven på flygplatsen i Hamburg)
Studieresan genom Haag, Köln, Nürnberg och Hamburg gav mig en konkret och fördjupad förståelse av folkrätten, ungefär som jag hade tänkt. Genom möten med ICC, ICMP och historiska platser som Gestapohögkvarteret, rättssal 600 och koncentrationslägret Neuengamme blev sambanden mellan folkmord, rättsprocesser och dagens folkrätt tydligare. Genom resan tycker jag mig se både folkrättens möjligheter och en del av dess begränsningar. Jag har fått rikligt med material till undervisningen. Förutsättningarna för den ursprungliga målsättningen (att kunna undervisa mer nyanserat om folkrätt, ansvar och rättvisa) har förbättrats.
Hur jobba vidare?
Även nationella domstolar dömer i internationella mål. I Sverige och Stockholms tingsrätt dömdes Claver Berinkindi 2016 för bland annat folkmord i Rwanda 1994. Förra året, 2025, fastställde Svea hovrätt domen mot IS-kvinnan, Lina Ishaq från Halmstad, för folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse. Hon får 12 års fängelse.
Att träffa, tillsammans med elever, poliser och åklagare i Sverige som jobbar med internationella brott (folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser) kan vara ett sätt att fördjupa mina och elevernas kunskaper. Som av händelse kommer Sveriges museum om Förintelsen en ny utställning i höst (2026) som heter Rättegångarna – om rättvisan efter Förintelsen.