Tasawwuf: Muslimsk mystik vanligen förknippat med sufism. Grundtanken för många sufis är att vår själ längtar till Gud. För att uppnå kontakt mellan hjärtat och Gud krävs ett rent hjärta. Vanligen menar sufis att man behöver vägledning av en som nått längre i sin strävan efter renhet – en shayk (shejk).
Metoderna eller vägarna (tariqa) för att uppnå denna andliga rening varierar: undervisning, läsning av Koranen, utövandet av olika s.k.dhikr (åminnelse eller erinran [av Gud]) som också tar sig många olika uttryck ofta i form av rytmiskt och repetitivt reciterande av något av Guds 99 namn och/eller i dans. Sufismens tankar om själslig renhet och kärlek till Gud har tydligt påverkats av nyplatonsk ochgnostisk filosofi. Dessutom tycker jag mig se ett släktskap mellan tariqa-tanken och buddhismens åttafaldiga väg för att uppnå Nirvana. De dhikr som jag har hittat på youtube för tankarna till hinduernas och buddhisternas bruk av mantra och meditation.
Min stora favorit i sufismens tidiga historia är annars den envetne dogmförkastaren al-Hallaj som möjligen ansåg att han faktiskt själv var Gud. Hans popularitet skrämde de skriftlärda (ulama) så till den milda grad att de såg sig tvingade att avrätta honom på ett sätt som troligen var ämnat att statuera exempel inför potentiella kättare. Även inom kristenheten förföljde man liknande tendenser med stor brutalitet. Katarer och albigenser höll på att nästan helt utplånas till följd av påvesanktionerade korståg på 1200-talet.
Sufismen finns inom såväl sunni- som shia-islam och är alltså inte en särskild gren av islam. Idag finns sufi-ordnar i så gott som hela den muslimska världen. Inom flera islamistiska rörelser och i Saudiarabien uppskattas inte sufism, som betraktas som ett avsteg från den ”rätta” läran. Orsakerna är att sufiordnarna ofta betraktar färgstarka och karismatiska shayker i det närmaste som helgon och det är inte ovanligt att sufis vallfärdar till deras gravar. I sufiordnarnas bönelokaler finns ofta reliker efter betydelsefulla shayker. För detta anklagas sufis för avgudadyrkan, något som är en svår synd. En annan orsak till ogillande från en del muslimer är också att kärleken till Gud emellanåt liknas i sufipoesi vid ett alkoholrus och alkohol är förbjudet område för många muslimer. I väst (Europa och Nordamerika) har dock sufismen bättre rykte än ”vanlig” islam, förmodligen på grund av dess större inriktning på inre aspekter och andlighet av religionen, något som kanske lättare går ihop med sekulära religionsuppfattningar.