Hur ska vi använda oss utav våra nya kunskaper om al-Andalus? Förmodligen kommer svaret (svaren) på den frågan att förändras något över tid. Vad som emellertid står klart är att vi alla fått nya kunskaper – inte bara om Spaniens och Portugals muslimska historia utan också om vår samtid och ”debatten” om islam i stort. Al-Andalus historia har en symbolisk och ideologisk betydelse i denna debatt.
- Vi har fått nytt historiskt och estetiskt stoff att arbeta med
- Vi har dessutom fått en intressant vinkling på samtidsdebatten om islam/muslimer
Vi kan konstatera att de tre syskonreligionerna islam, kristendom och judendom samexisterat under lång tid på den iberiska halvön. Av den anledningen är al-Andalus en lämplig utgångspunkt för undervisning i religion och historia. Från officiellt håll i Andalusien är man uppenbarligen stolt över detta (åtminstone i ett europeiskt perspektiv) unika arv. Monument och museer i Andalusien vittnar tydligt om detta.
Debatten om huruvida al-Andalus var en guldålder eller en multikultilögn upplever vi som allt för förenklad och ahistorisk. Perioden 711 fram till 1492 skiljer sig en hel del från Europa år 2010. Religionstillhörighet var inte ett individuellt val, vare sig i muslimska eller kristna territorier. Man tillhörde en religiös grupp, med särskilda skyldigheter och privilegier. Toleranskonjunkturerna varierade även under denna tid (liksom i vår tid). Men, vi kan som sagt konstatera att under hela al-Andalus historia levde kristna, judar och muslimer i området. Konst, litteratur, politik och vetenskap frodades på olika platser vid olika tidpunkter. Al-Andalus historia är inte homogen eller linjär. Politiskt framstår 900-talet som al-Andalus storhetstid. Den politiska stabiliteten under kalifatets dagar tycks exempelvis ha gynnat den judiska befolkningens väl och ve. När de almohadiska härskarna kom försämrades judarnas villkor och möjligheter (bl.a. fick ju den judiske filosofen Maimonides familj fly Cordoba). Man kan alltså inte säga ”islam är tolerans” eller ”islam är intolerans”. Muslimer kan vara såväl toleranta som intoleranta (inte helt olikt andra icke-muslimska människor med andra ord).
Vad som framstår som otvivelaktigt är att inlemmandet av den iberiska halvön i den muslimska civilisationens handelsnät ledde till en ekonomisk revolution. Nya grödor (citrusfrukter, ris, fikon etc) i kombination med ny teknik inom bevattningsområdet gav betydligt större skördar, som i sin tur medgav att allt fler varor kunde exporteras. Här är historieforskningen och andalusiska museer rörande ense. Jordbruket hamnade efter reconquistan i en nedåtgående spiral av minskande avkastning och oförmåga till förnyelse. Den muslimska kulturen i al-Andalus var till stor del urban. Städernas betydelse växte och Cordoba var fram till 1200-talet Västeuropas i särklass största stad, något som rimligtvis hör samman med penningekonomin, handeln och det effektiva jordbruket. Rörligheten och dynamiken i al-Andalus syns även på andra områden. Filosofen och teologen Ibn Rushd (1100-talet), mångsysslaren Abbas Ibn Firnas (800-talet) och historikern Ibn al-Khatib (1300-talet) är några exempel på den kreativa kraft som uppenbarligen fann spelrum periodvis i al-Andalus. Det fanns plats för kunskap och nyfikenhet. Kristna européer sökte sig till al-Andalus för att söka efter kunskap i biblioteken och för att översätta vetenskapliga verk till latin (bl.a. antika grekiska verk). Detta är också en del av Europas historia och bör rimligen ha en plats i undervisningen, i synnerhet idag när islam/muslimer ofta problematiseras och analyseras efter sina sämsta sidor och praktiker (t ex Usama bin laden, kvinnoförtryck i Afghanistan etc). En viktig insikt när man exempelvis arbetar med begreppetislamofobi. Islamofobi är något vi bl.a. kommer att arbeta med inom ramen för ”tema ondska” på Kvarnbergsskolan. Projektet är en del i skolans arbete mot intolerans och rasism.
För vår lilla studiegrupps bildlärare var den estetiska upplevelsen omvälvande. Nasridernas palats och Cordobas moské ställde den konsthistoria han fått sig till livs på konstfack och i konstlitteraturen delvis på huvet, något som förmodligen kommer att resultera i att våra elever får lära sig kalligrafi och hur medeltidens andalusier räknade ut ”behagliga” proportioner. Frågan man kan ställa sig är om ”myten om al-Andalus” verkligen är den del av historien som har fått för mycket plats i läromedel och media? Vi tror att undervisningen berikas av mer al-Andalus.
Senast uppdaterad 2010-09-08 10:32