Religion åk 7 VT 2017

Vårterminens religion har de tre syskonreligionerna judendom, kristendom och islam som tema. Islam kommer vi endast att studera under en vecka (2 lektioner), men vi återkommer senare till modern islam i årskurs 9.

LPP – lokal pedagogisk planering (innehåll, veckoplanering) och kunskapskraven
LPP religion åk 7 VT 2017 (708.2 KiB, 211 downloads)
Kunskapskraven i religion (524.2 KiB, 143 downloads)
Provdatum

7C – fredag vecka 10 2017-03-10

7D – torsdag vecka 10 2017-03-09

Enskilda övningar (inte alla … men några)
Vi behöver ritualer (440.3 KiB, 280 downloads)
Genomgångar

 

 

 


Presentationer på youtube

hadith

Hadith – berättelse om Muhammed som vägleder muslimer i  trosutövning och vardag. Haditherna utgör näst efter Koranen många muslimers viktigaste religiösa textmassa. För att en berättelse om Muhammed ska räknas som  vägledande krävs, enligt muslimsk praxis, en trovärdig kedja av berättare (isnād) som ska leda tillbaka till en förstahandskälla (t ex Muhammeds hustru Aisha eller gamle stridskamrat Abu Bakr som sett eller hört Muhammed). Insamlandet och bedömandet av berättelser om Muhammed inom sunniislam tycks ha kulminerat på 800-talet i och med ”talibanerna” (taliban betyder ungefär sökare på arabiska) al-Bukhari och Muslim. Shiamuslimer gör en annan bedömning av berättelsernas trovärdighet. För att en berättelse ska anses tillförlitlig ska traderingskedjan följa Alis familj. Sökandet efter berättelser skedde också senare, förmodligen för att före 941 hade man antingen sin Imam tillgänglig (livs levande) eller så stod man i direktkontakt med sin dolde Imam, som gav vägledning i knepiga situationer.

Källor:  Jan Hjärpe, Sharia – Gudomlig lag i en värld av förändring, (Nordstedts förlag, 2005). Vernon O. Egger, A History of the Muslim World to 1405: The Making of a Civilization, (Prentice Hall, 2004).SahihMuslim

Profeten Muhammed

Enligt traditionen föddes Muhammed faderlös och fattig i Mecka år 570.  Hans mor skickade ut honom i öknen med en beduinfamilj, inte för att vara elak utan för att det ansågs mer hälsosamt och fostrande för stadsbarn, något som gissningsvis stämmer då barnadödligheten ofta var skrämmande hög i preindustriella städer. När Muhammed var sex år förlorade han sin mamma Aminah. Även om framtiden verkade dyster visade Gud tidigt att han hade stora planer för gossebarnet. Två vitklädda änglar tvättade hans hjärta och styvfamiljen i öknen hade mjölk och mat i överflöd, trots torrtider. Senare bevittnade en kristen eremitmunk, Bahira, hur en ung Muhammed under en handelsfärd skuggades av ett moln som stannade när karavanen stannade. Bahira förstod att Muhammed var den förutsedde profeten. Fortsätt läsa ”Profeten Muhammed”

Film om Muhammed

Religionsundervisningen i grund- och gymnasieskolan ska förstås behandla islam och muslimer. Det är idag Sveriges näst största religion med drygt 300.000 människor som på ett eller annat sätt har en koppling till islam; allt från djupt troende och praktiserande muslimer till sekulariserade. Frågan är förstås hur man ska undervisa om islam, i synnerhet som många elever har väldigt starka åsikter. Den tecknade filmen Muhammed the last Prophet från 2004 tycker jag fungerar som en utmärkt inkörsport till att diskutera muslimska traditioner och trossatser.

Filmen är tecknad och är stilmässigt ungefär som vilken Disneyrulle som helst. Handlingen börjar med Muhammeds första uppenbarelser och slutar med muslimernas intåg i Mecka år 630. Muhammed, liksom många av de kända tidiga muslimerna, visas aldrig i bild, något  som förstås kan diskuteras med eleverna. Texterna som inleder filmen är också värda att diskutera då filmens skildring av traditionen har så att säga godkänts av såväl tunga sunnitiska institutioner som shiitiska. Muhammedskildringen är med andra ord knappast kontroversiell bland muslimer.

Bilden ovan är från filmens förtexter, antagligen för att just markera att den inte är kontroversiell samt ge filmen legitimitet. Det kända Al-Azhar-universitetet i Kairo räknas till ett av de tyngre för islamiska studier i världen och uttalanden från de rättslärda på universitetet om islam har därför pondus.

Inte minst med tanke på att islam ofta problematiseras utifrån det som uppfattas som just problematiskt i ett demokratiskt samhälle kan den här filmen ge ett annat perspektiv.

Muhammed the last Prophet finns i sin helhet på youtube otextad med engelskt tal.

 

Slutsatser av studieresan till Andalusien

Hur ska vi använda oss utav våra nya kunskaper om al-Andalus? Förmodligen kommer svaret (svaren) på den frågan att förändras något över tid. Vad som emellertid står klart är att vi alla fått nya kunskaper – inte bara om Spaniens och Portugals muslimska historia utan också om vår samtid och ”debatten” om islam i stort. Al-Andalus historia har en symbolisk och ideologisk betydelse i denna debatt.

  • Vi har fått nytt historiskt och estetiskt stoff att arbeta med
  • Vi har dessutom fått en intressant vinkling på samtidsdebatten om islam/muslimer

Vi kan konstatera att de tre syskonreligionerna islam, kristendom och judendom samexisterat under lång tid på den iberiska halvön. Av den anledningen är al-Andalus en lämplig utgångspunkt för undervisning i religion och historia. Från officiellt håll i Andalusien är man uppenbarligen stolt över detta (åtminstone i ett europeiskt perspektiv) unika arv. Monument och museer i Andalusien vittnar tydligt om detta.

Debatten om huruvida al-Andalus var en guldålder eller en multikultilögn upplever vi som allt för förenklad och ahistorisk. Perioden 711 fram till 1492 skiljer sig en hel del från Europa år 2010. Religionstillhörighet var inte ett individuellt val, vare sig i muslimska eller kristna territorier. Man tillhörde en religiös grupp, med särskilda skyldigheter och privilegier. Toleranskonjunkturerna varierade även under denna tid (liksom i vår tid). Men, vi kan som sagt konstatera att under hela al-Andalus historia levde kristna, judar och muslimer i området. Konst, litteratur, politik och vetenskap frodades på olika platser vid olika tidpunkter. Al-Andalus historia är inte homogen eller linjär. Politiskt framstår 900-talet som al-Andalus storhetstid. Den politiska stabiliteten under kalifatets dagar tycks exempelvis ha gynnat den judiska befolkningens väl och ve. När de almohadiska härskarna kom försämrades judarnas villkor och möjligheter (bl.a. fick ju den judiske filosofen Maimonides familj fly Cordoba). Man kan alltså inte säga ”islam är tolerans” eller ”islam är intolerans”. Muslimer kan vara såväl toleranta som intoleranta (inte helt olikt andra icke-muslimska människor med andra ord).

Vad som framstår som otvivelaktigt är att inlemmandet av den iberiska halvön i den muslimska civilisationens handelsnät ledde till en ekonomisk revolution. Nya grödor (citrusfrukter, ris, fikon etc) i kombination med ny teknik inom bevattningsområdet gav betydligt större skördar, som i sin tur medgav att allt fler varor kunde exporteras. Här är historieforskningen och andalusiska museer rörande ense. Jordbruket hamnade efter reconquistan i en nedåtgående spiral av minskande avkastning och oförmåga till förnyelse. Den muslimska kulturen i al-Andalus var till stor del urban. Städernas betydelse växte och Cordoba var fram till 1200-talet Västeuropas i särklass största stad, något som rimligtvis hör samman med penningekonomin, handeln och det effektiva jordbruket. Rörligheten och dynamiken i al-Andalus syns även på andra områden. Filosofen och teologen Ibn Rushd (1100-talet), mångsysslaren Abbas Ibn Firnas (800-talet) och historikern Ibn al-Khatib (1300-talet) är några exempel på den kreativa kraft som uppenbarligen fann spelrum periodvis i al-Andalus. Det fanns plats för kunskap och nyfikenhet. Kristna européer sökte sig till al-Andalus för att söka efter kunskap i biblioteken och för att översätta vetenskapliga verk till latin (bl.a. antika grekiska verk). Detta är också en del av Europas historia och bör rimligen ha en plats i undervisningen, i synnerhet idag när islam/muslimer ofta problematiseras och analyseras efter sina sämsta sidor och praktiker (t ex Usama bin laden, kvinnoförtryck i Afghanistan etc). En viktig insikt när man exempelvis arbetar med begreppetislamofobi. Islamofobi är något vi bl.a. kommer att arbeta med inom ramen för ”tema ondska” på Kvarnbergsskolan. Projektet är en del i skolans arbete mot intolerans och rasism.

För vår lilla studiegrupps bildlärare var den estetiska upplevelsen omvälvande. Nasridernas palats och Cordobas moské ställde den konsthistoria han fått sig till livs på konstfack och i konstlitteraturen delvis på huvet, något som förmodligen kommer att resultera i att våra elever får lära sig kalligrafi och hur medeltidens andalusier räknade ut ”behagliga” proportioner. Frågan man kan ställa sig är om ”myten om al-Andalus” verkligen är den del av historien som har fått för mycket plats i läromedel och media? Vi tror att undervisningen berikas av mer al-Andalus.

 

Senast uppdaterad 2010-09-08 10:32

Bilder av Muhammed

Bilder av Muhammed

När Jyllandsposten publicerade ett antal satirteckningar av bland annat Muhammed utlöste det en storm av protester från muslimer som kände sig kränkta. Enligt många muslimer får inte Muhammed avbildas eftersom det kan vara eller leda till avgudadyrkan. Det är endast Gud som ska dyrkas. Men, genom historien har faktiskt Muhammed avbildats av muslimer. Alla muslimer har således inte ansett avbildningar som avgudadyrkan. Reaktionerna på bilderna i Jyllandsposten blev förmodligen hätskare av sammanhanget att de publicerades i Danmark som på senare år haft en starkt invandrings- och islamfientlig politik. Läs mer om Muhammedbilderna här. Om du vill se fler Muhammed bilder kan du klicka på bilden nedan. Bilden föreställer Muhammeds födelse och är målad på 1300-talet i Persien (nuvarande Iran). Sverige höll på att få en liknande storm 2007 när Nerikes Allehanda publicerade konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. I Örebro förekom två mindre demonstrationer (enlig wikipedia lockade demonstrationerna 100-300 demonstranter). Stormen kom emellertid av sig – kanske för att statsminister Fredrik Reinfeldt gjöt olja på vågorna och inte minst att flera svenska muslimska organisationer uppmande svenska muslimer att inte sprida konflikten. Klicka gärna på länken nedan och läs mer om rondellhundskonflikten.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_289062.svd

Senast uppdaterad 2009-09-30 11:13

Ed Husain – The Islamist

Jag läste Ed Husains The Islamist (2007) i samband med en kurs på Lunds universitet i islamologi. I texten förutsätter jag att läsaren själv har läst boken, men med tanke på att svenska medier kopplar samman självmordsbombaren Taimour Abdulwahab med organisationen hizb ut-Tahrir tänkte jag att denna text kan vara av intresse ändå. Filmen Det svider i hjärtat (2007) som också lyfts fram i texten är gjord av dokumentärfilmaren Oscar Hedin och det skulle inte förvåna mig om den snart repriseras på svt. Den är mycket sevärd.

Bokomslag till The Islamist av Ed Husain

När jag precis hade lagt Husains The Islamist åt sidan funderade jag över olikheterna och de uppenbara likheterna mellan dokumentären Det svider i hjärtat och Husains beskrivning av radikal islamism i London. Hizb ut-Tahrir-anhängarnas aggressiva debattstil och retorik passar väl in på Anas Khalifas sätt att predika (börjar med artighetsfrågor för att sedan leda samtalet från det personliga till det politiska planet) (se s. 105, 122). Filmen är råare och mer socialrealistisk i sin estetik. Kanske inte mer sann, men jag upplever den som mer ”dokumentär” i sina passager av vardagstristess och slagordsideologi.  I poeten och debattören Mohamed Omars blogg hittar man numer dessutom samma konspiratoriska antisemitism som Husain och Faye konfronterades med i såväl Saudiarabien som i London.[1] Det Ed Husain beskriver förefaller alltså även finnas här.  Det är med andra ord en angelägen bok som dessutom är välskriven.  Med biografier medföljer dock flera allmänna källkritiska problem; dels är författaren suverän i sitt urval av hågkomster (tendensen förstärks) och vidare är källmaterialet (egna minnen) svårt att kontrollera. Om nu exempelvis Ed Husain överdriver sin betydelse i muslimska organisationer som YMO och HT, tycks ändå bilden av HT som en extrem och potentiellt farlig rörelse finna stöd i t ex Mandavilles övergripande Global Political Islam (se Mandaville s. 268f). Många händelser och skeenden i boken borde rimligen emellertid gå att undersökas av andra. The Islamists estetiskt tilltalande dramaturgi (många cirklar som sluts snyggt och pedagogiskt)[2] kan ge berättelsen en air av tillrättalagd intrig och efterklokhet.[3] Samtidigt låter formen läsaren komma nära och ta del av en komplex verklighet i ett personligt berättande sammanhang.

Författaren Ed Husain

Husain beskriver sin barndom i mestadels ljusa färger. Hans första skola är till största del en plats för kunskaper och träning i medmänsklig respekt. Familjen (muslimska immigranter från den indiska subkontinenten) är måhända traditionellt konservativ i moralfrågor i jämförelse med flertalet brittiska familjer – men varm och välvilligt inställd till sitt nya land och till andra människor överhuvudtaget; modern mindes t ex med värme sina hinduiska klasskamrater, fadern som i sina familjeguidningar av London stannar till vid såväl Ghandis bostad som statyn av Churchill utanför underhuset (s. 8). ’Grandpa’, som är hans första (utanför hemmet) religiösa vägledare och förebild visar honom en spirituell och esoterisk sida av (manlig) islam. Familjen och religionen genomsyras av en varm medkännande konservatism – för att tala med Bush junior. Det föräldrar och Grandpa misslyckas med (på kort sikt) är att överföra varför modern (icke traditionell) politisk islam – islamism – är ett fel. Att islamismen är fel förmedlas dock effektivt. Husain brottas hela tiden med skamkänslor inför sin familj. Den utanför hemmet så ensamme Husain sugs in i Mawdudis och Qutbs världsbild via skolans extraundervisning i ämnet islam och East London Mosques politiskt laddade atmosfär. Han förs bort från Brick Lane, fadern och Grandpa. Varför? Husain fylls dels av känslan av att tillhöra en exklusiv skara samt naturligtvis en känsla av att tillhöra något stort och viktigt (se t ex s. 27f). Det bör tilläggas att de delar av London Husain främst rör sig i befolkas till stor del av muslimska invandrare eller barn till muslimska invandrare. Islam är en självklar del av landskapet (s.117). Revolten mot föräldrarna som besöket på East London Mosque (ELM) innebär är alltså på ett sätt inom ramarna. Han börjar exempelvis inte leva ett promiskuöst, drogliberalt utsvävande liv.

Husains politiskt aktiva färd i islams namn går främst över skolornas förenings- och klubbliv; det fixas bönelokaler, anordnas debatter, föreläsningar och visas filmer i ett rasande tempo. Energin tycks oändlig. Möjligheterna till framgång (islamisering av Storbritanniens muslimer) tycks dessutom som ett rimligt och överkomligt mål. När hans gymnasieskola islamiserats så till den grad att en majoritet av skolans muslimska elever uträttar bön regelbundet i skolan, väljer film och föredrag om Bosnien framför syndig discodans, bär hijab etc. Då kilar Husain raskt vidare. Den islamistiska världsbilden, som Husain beskriver den, där världen ses som ett slagfält mellan gott och ont växer successivt fram. Filmen om Bosniens muslimers lidande verkar dock ha knuffat Husain över en känslomässig tröskel – Bosniens muslimer blev mer konkret hans medmänniskor än brittiska kuffar. ELM och YMO tycks nu Husain alltför visionslösa och lokala (s.76f). HT ger snabba och enkla svar (se t ex Husains diskussion med David s. 78f). Återigen är en bidragande orsak till Husains radikalisering (bortsett från hans ungdom) känslan av att tillhöra en exklusiv och upplyst liten skara (se s. 95, 132). Fåfänga är en stark kraft. En mer profan orsak till HT:s dragningskraft på Husain är det otvungna förhållandet mellan könen och till traditionalistiska bönekrav (s. 114f, 133). Politiken står i centrum inte ritualer (i vid bemärkelse). Målet och metoderna förändras: Från en gradvis islamisering underifrån för att därigenom nå makten i det brittiska samhället till skapandet av ett nytt kalifat (med utgångspunkt i mellanöstern) som med våld kan erövra världen med sina arméer (s. 113, 119). Jihad är inte en individuell plikt överallt dock (s. 78).  HT:s syn på världen är än mer inriktad på konfrontation (muslimer mot icke-muslimer, islam mot väst etc) än Jamat-organisationerna. Demokratin är inte längre ett muslimskt bidrag till mänskligheten, som han fick höra i ELM (s. 33), utan ett grekiskiskt påfund och därmed bi’da (s. 78, 126f). Nabhani, HT:s grundare, är rättesnöret och förefaller närmast inta Muhammeds plats i Husains extrema islam, något som understryks av ”bildförbudet” av honom (s. 97).[4]

Hur tar han sig då ur denna klaustrofobiska – och förment globala – återvändsgränd? Genomgående dyker det upp små korn av tvivel som stör hans nya världssyn; skammen inför familjen och Grandpa, ”medbröder” som inte vet hur de ska be och inte minst frånvaron av ett nytt kalifat (se t ex s.109). Två viktiga händelser som för honom bort från HT är ett tragiskt mord och mötet med Faye. Hans resa fortsätter via ”själlös” bankkarriär över imam Hanson, som leder honom mot en allt större förståelse för en spirituell och kärleksfull religion. Hans reningsbad avslutas med mötet med en djupt historiskt förankrad och komplex (ex. kristna som bär hijab) islam i såväl Turkiet och Syrien.  Saudiarabien och bombdåden i London 7/7 2005 bekräftar hans nygamla position: islam är kärlekens religion och kan aldrig förenas med hat – om vi förstår profeten rätt. Medicinen mot salafistisk bokstavstro och hat är hålla fast vid traditionerna och att faktiskt lyssna på de skriftlärda och den över tusen år långa traditionen av koran-tolkning. Han är inte mot utveckling som sådan; förhållandet mellan män och kvinnor löper som en röd tråd genom berättelsen och Husain låter ana att han inte anser att moskéer ska vara manliga bastioner, att kvinnor inte måste dölja sig. Den konservatism han förespråkar bär tydliga spår av Burke, som väl får betraktas som en försiktig form av liberal konservatism.[5] Är Husains slutsatser rimliga? Att politik och religion inte ska sammanföras och att traditionen är räddningen? Han är väl snabb att dra alla islamistiska rörelser över en kam:Muslimska brödraskapets dragning till den demokratiska fåran är väl ändå positiv? Här fastnar Husain själv i en svart-vit värld. Likväl som en politisk rörelse kan bygga sin plattform på kristna värderingar måste väl Koranen och traditionen kunna tjäna som bollplank? Exempelvis vill ju Tariq Ramadan att islam ska vara en faktor på det offentliga planet, utan att han för den skull önskar ersätta demokratiska konstitutioner med exempelvis Mawdudis syn på demokrati.  Att självständigt dra slutsatser ur källorna måste ju inte med nödvändighet leda fel. Soroush kritik mot det iranska styret grundar sig i en icke traditionsbunden läsning av källorna (se texten i Esposito). En annan invändning jag har är att Husain lägger väldigt stor vikt vid idéerna i sig. Extrema idéer uppstår inte i ett vakuum (något han själv skriver om i boken) och jag har svårt att se hur HT kan te sig lockande för välintegrerade och välmående unga människor. Varför lockar HT dessa människor mer än vad majoritetssamhället förmår göra? Husain ger en pusselbit. Eftersom han trots allt förblir djupt troende, misstänker jag, att han fungerar som en stark röst mot extrem och miltant islam bland muslimer. Att som icke troende försöka övertyga ungdomar som fångats upp i den Qutbska världsbilden torde vara mycket svårt (risken är överhängande att de snarast stärks i sina uppfattningar).[6]  Ed Husain har mycket gemensamt med fryshusets EXIT. Att vara en god förebild tror jag faktiskt är Husains viktigaste uppgift, snarare än att kalla på mer polisövervakning och lagstiftning.

 


[1] http://alazerius.wordpress.com/2009/03/31/varstingen-intervju-med-sionistkritikern-lasse-wilhelmsson/#more-922 (Mohamed Omars blogg-sida).

[2] Exempelvis skildringen av vita britter och amerikaner: Hans goda lärarinna i småskolan till extrema konvertiter och nidbilder av majoritetssamhället, för att slutligen återfinna den rätta tron genom en amerikansk vit sufi-imam.

[3] Jmfr t ex med Imre Kertész, Mannen utan öde (Nordstedt förlag, 1998). Boken baseras på Kertész egna upplevelser av Auschwitz och förintelsen, men inga som helst spår av efterklokhet, något som gör skildringen mer trovärdig. Förståelsen ökar.

[4] Det är inte fråga om ett bokstavligt bildförbud, men anhängarna förväntas inte ställa frågor Nabhanis bakgrund och liv då ideologin/idéerna ska stå i centrum. Är det avgudadyrkan de fruktar?

[5] Konservatismen i England och Storbritannien växte fram i ett liberalt sammanhang (kungamakten var inte absolut som i t ex Sverige eller Frankrike). Hade Burke varit fransman eller tysk hade hans tankar mer setts som försiktigt liberala.

[6] Sehttp://clients.mediaondemand.net/thedohadebates/index.aspx?sessionid=31&bandwidth=hi (17/4-09). Ed Husain debatterar framgångsrikt för att muslimer tydligare ska verka mot extrem, militant islam.

Senast uppdaterad 2011-01-06 09:24

Profeten Muhammed

Profeten Muhammeds betydelse

Enligt traditionen föddes Muhammed faderlös och fattig i Mecka år 570.  Hans mor skickade ut honom i öknen med en beduinfamilj, inte för att vara elak utan för att det ansågs mer hälsosamt och fostrande för stadsbarn, något som gissningsvis stämmer då barnadödligheten ofta var skrämmande hög i preindustriella städer. När Muhammed var sex år förlorade han sin mamma Aminah. Även om framtiden verkade dyster visade Gud tidigt att han hade stora planer för gossebarnet. Två vitklädda änglar tvättade hans hjärta och styvfamiljen i öknen hade mjölk och mat i överflöd, trots torrtider. Senare bevittnade en kristen eremitmunk, Bahira, hur en ung Muhammed under en handelsfärd skuggades av ett moln som stannade när karavanen stannade. Bahira förstod att Muhammed var den förutsedde profeten.

Den kristna munken Bahira möter Muhammed

Under först sin farfars (Abdul Muttalib) och sedan farbrors (Abu Talib) överinseende växte den blivande profeten upp till en redbar och from man. Hans familj tillhörde stadens styrande stam: Quyrash. Abu Talib hade förvisso högt anseende i Mecka, men han var inte särskilt förmögen. Så när Muhammed gifte sig med den rika (och vackra) och femton år äldre änkan Khadija förbättrades hans materiella förutsättningar avsevärt. Traditionen visar på ett lyckligt äktenskap och när Muhammed slutligen får sina första uppenbarelser i fyrtioårsåldern är det Khadija som stöttar och ger honom andlig vägledning. Hon är dessutom världens andra muslim efter sin make.

Skaran av muslimer växte stadigt, men Muhammed oroades trots detta av att inga riktigt inflytelserika och mäktiga klanledare konverterade. Att ha mäktiga beskyddare var uppenbarligen viktigt i 600-talets Arabien. Han hade skäl för sin oro skulle det visa sig. De ledande männen i Mecka började dra öronen åt sig och såg med allt större ogillande på Muhammed och hans konvertiter. Många araber vallfärdade till Mecka för att visa sin respekt för Kaba-templet som en gång i tiden byggts av Abraham till ära för den ende guden, men som för tiden för Muhammed också inrymde över tre hundra avgudabilder. Pilgrimerna och Kabatemplet gav stammen Quyrash och dess klanledare dels rikedomar, men också legitimitet i egenskap av helgedomens och Meckas försvarare. I takt med att ryktet om Muhammeds lära om den ende Guden spreds på den arabiska halvön såg klanledarna sig nödgade att handla – handelsbojkotter och våld var den huvudsakliga medicinen de tillgrep. När Abu Talib och Khadija dog förvärrades läget för Meckas muslimer gradvis. Utan beskyddare förvandlades livet för Muhammed till en kamp för överlevnad. I staden Yathrib, som också plågades av inre stam- och klankonflikter, såg man istället på Muhammed med nyfikenhet och förhoppning. Kunde han som predikade trons gemenskap istället för stamlojalitet medla och skapa fred i deras stad? Med Guds hjälp kunde Meckas muslimer fly till Yathrib och där skapa ett muslimskt samhälle. Staden byter nu namn till Profetens stad – Medina. Detta nya skede inleder också muslimsk tideräkning.

 

I Medina kan Muhammed och hans anhängare fritt utöva sin religion. En moské byggs och fred råder i staden under den rättvise Muhammeds trygga ledning. Hotet från Mecka är dock ständigt närvarande. När muslimerna rånar karavaner från Mecka med motiveringen att de bara tog tillbaka vad som rätteligen tillhörde dem leder det oundvikligen till krig. Muhammed mottar i detta kritiska skede två uppenbarelser där Gud dels förklarar Mecka och Quraysh krig samt dels talar om att det var okey att råna från dem som bekämpade Islam – trots att det skedde mitt under den heliga månaden. Gud stod onekligen trofast på muslimernas sida. I stridigheterna som följde visade sig Muhammed vara en skicklig härförare och diplomat. Trots sämre förutsättningar bryter Muhammed långsamt ned sina motståndare. Förvisso möter man motgångar, men de är temporära. Det sista stora slaget – the battle of the ditch – markerar dramats förutbestämda finala skede. Qurayshs makt är bruten och deras nederlag är endast en tidsfråga.

Den judiska stammen Banu Nadir underkastar sig Muhammed år 625

Efterdyningarna av slaget är en blodig historia. Medinas judar hade spelat under täcket med Quraysh inför den förestående striden. Förhoppningen hos en av de judiska stammarna var att återfå mark, de två andra verkar mest ha tittat på styrkeförhållandena mellan motparterna och därför brutit den tidigare överenskommelsen med Muhammed. När sedan muslimerna segrar, faller domen hårt på judarna. Männen avrättas och kvinnor och barn blir slavar. I berättelsen försvaras denna hårdhet med att judarna straffas efter deras egen lag. Det är ord och inga visor. Med tanke på dagens knepiga förhållande mellan staten Israel och dess arabiska grannstater kan man undra hur historien utvecklat sig om judarna hade skildrats i mer positiva ordalag? Det är också i Medina som Muhammed ändrar böneriktningen mot Mecka istället för som tidigare mot Jerusalem, troligen för att markera en skiljelinje gentemot den judiska religionen och folket. Det relativt oblodiga intåget i Mecka några år senare är Muhammeds – och den ende Gudens – triumf: Kaba-templet rensas från avgudabilder och Bilal kallar till bön. De forna motståndarna konverterar mer eller mindre frivilligt. Muhammeds religion har segrat. Två år senare dör Muhammed, men inte som en fattig obetydlig kusin i en förvisso mäktig stam, utan som statsbyggare och erkänd profet.

Muhammed sörjs vid sin död 632

Betydelsen av Muhammeds livsgärning är svår att överskatta. Det är näst intill omöjligt att tänka sig en värld utan Islam. En dryg sjättedel av jordens befolkning är idag knutna till den muslimska kulturen. Det muslimska imperiet krackelerade visserligen, men efterlämnade en mosaik av islamska stater och framför allt en muslimsk civilisation. Ryttarfolken i öster skapade på kort tid enorma imperier, men sögs upp och assimilerades ofta av ”starkare” mer institutionaliserade kulturer (ex. den kinesiska och den muslimska). På ett mer individuellt plan söker miljontals människor stöd och inspiration för sitt dagliga liv i berättelsen om Muhammed. Islam framstår idag för många som en religion med ett attraktivt budskap, medan andra förkastar religionen av olika skäl. En sak är dock säker – Islam kommer att fortsätta vara en del av världen.

Till sist, ska man fira Muhammeds födelsedag eller Mawlid al-Nabiför att uttrycka sig i arabiska ordalag? Födelsedagsfirandet infördes i det shiitiska fatimidiska kalifatet kring 1000-talet. Idag firas det i stort sett över hela den muslimska världen. I Saudiarabien firas emellertid inte högtiden officiellt då man inte anser att den har stöd i profetens sunna. Bilden visar hur profeten Muhammed sörjs efter sin död 632.

 

shari’a – islamisk rätt

Shari’a – islamisk rätt.

Den islamiska rätten, sharia, tillämpas på olika sätt.I de flesta muslimska länder begränsas sharia till familjerätt. Det vill säga regler som rör t.ex. skilsmässa och giftermål. Vidare brukar ofta arvsfrågor regleras med shari’a. Islamistiska grupper och partier, som t.ex. Hamas, anser ofta att shari’a ska omfatta betydligt fler regler: straffrätt (mord, stöld etc) andaktsregler (t ex hur ofta man ska be), vett och etikett (t ex hur man hälsar på en äldre person) och hur man bör klä sig etcetera. Shari’a är på senare tid i många europeiska länder en mycket omdebatterad företeelse.  

Hur skiljer sig shari’a från exempelvis den svenska lagstiftningen?

Alla lagar som gäller i Sverige är stiftade av riksdagen. Rätten att stifta lagar får riksdagens ledamöter av alla svenskar som röstar på dem. Svenska lagar är stiftade av demokratiskt framröstade riksdagsledamöter, det är det förhållandet som ger lagarna legitimitet. Tanken bakom shari’a är att det är Gud som stiftar lagar. Vi människor gör vårt bästa med att försöka förstå Guds vilja genom att undersöka koranen, hadither och genom att resonera sig fram till Guds vilja.

Finns det en eller flera uppfattningar om shari’a?

Eftersom koranen och haditherna inte täcker alla tänkbara situationer (ta till exempel moderna företeelser som fildelning, ”punkig klädsel”, användning av drogen GHB och så vidare) måste alltså lagkunninga muslimer försöka tolka och förstå koranens och hadithernas andemening. Olika laglärda drar där, inte så förvånande, olika slutsatser. I bilden nedan, som är från Nigeria, syns en kvinna som sitter mellan två män på en moped. Av nigerianska laglärda är det inte tillåtet. På Muhammeds tid fanns förstås inga mopeder.

”Sitting like this is not allowed” Poster från Nigeria

Halal och haram

De två begreppen halal (tillåtet) och haram (förbjudet) är centrala om man vill studera shari’a. Det som är förbjudet är förstås helt enkelt inte tillåtet om man vill leva som from muslim. Men, när det gäller det som är tillåtet är det lite knepigare. Halal är indelat i fyra olika nivåer: 1. Det som anses obligatoriskt för alla muslimer. Bönen är ett exempel på en sådan obligatorisk plikt. 2. Därefter följer beteenden som anses föredömliga (mustahabb) även om det inte ses som en religiös plikt. Ett exempel på detta är att hälsa artigt. 3. Sedan följer beteenden som anses likgiltiga/neutrala. 4. Den fjärde ”nivån” av tillåtna beteenden är sådana som ses på med ogillande. Exempel på detta är kvinnlig omskärelse, skryt, att skrämma eller skämma ut andra. Dessa beteenden är alltså tillåtna även om de inte ska uppmuntras, enligt många muslimska laglärda.

Vem kan avgöra om ett beteende är halal eller haram?

Det är en kontroversiell fråga för muslimer. Traditionellt och historiskt har endast religiöst utbildade personer kunnat göra anspråk på att uttolka skrifterna. Titeln för en sådan person är mufti. Muftins svar på en fråga hur man ska bete sig för att inte synda kallas fatwa. Idag gör många anspråk på att kunna uttala fatwas och tala om för andra om hur man som god muslim ska leva sitt liv. I och med att läskunnighet breder ut sig och att böcker och skrifter blir allt mer tillgängliga (hadithsamlingar och koranen finns ju numer på nätet) tycker sig allt fler ha tillräckliga kunskaper för att självständigt göra egna tolkningar. På gott och på ont. Nedan ser du en bild av den pakistanske muftin Sarfraz Naimi som förmodligen mördades av taliban för att han gav fatwas som de inte höll med om, och för att uttryckte sitt ogillande för talibanrörelsen.

Sarfraz Naimi – Pakistansk religiös auktoritet som mördades 2009. Shariatolkningar kan uppenbarligen vara kontroversiella.

Läs gärna följande artiklar om Naimi:

Amina Wadud

Amina Wadud föddes 1952 i USA i staden Bethesda i Maryland. Hon är en kontroversiell muslimsk teolog, då hon tolkar islams källor ur ett feministiskt perspektiv. Exempelvis menar hon att muslimska män inte har rätt att tillrättavisa sina hustrur fysiskt (en åsikt eller slutsats hon inte är ensam om). Det som framför allt upprört mer konservativa muslimer är att hon 2005 i New York ledde såväl kvinnor (inte kontroversiellt) som män (desto mer kontroversiellt) i bön. Mig veterligen är hon tämligen ensam om detta. För några år sedan myntade hon det slagkraftiga begreppetgender jihad i sin bok ”Inside the Gender Jihad – Women’s reform in Islam”. Att hon dels utmanar patriarkala strukturer på ett praktiskt plan som på ett teoretiskt och teologiskt är beundransvärt, enligt mitt sätt att se på saken. Ett föredöme. Engelska Wikipedia har intressanta artiklar om såväl Amina Wadud som kvinnliga imamer läs dem gärna.